HäststamFåker Fagra
NV-660
Alias: Fagra
Nordsvensk Brukshäst, sto
1953-01-25
1950, som 26-åring
Foto: Okänd
;)
;)
;)
;)
;)
Färg: brun
Stamtavla
| Hårfager II Nordsvensk Brukshäst |
Wallenstein 253 Dölehäst |
Glitre N 390 Dölehäst |
Dovre N 130 Dölehäst |
| Galdebruna Dölehäst |
|||
| Rugga N 366 Dölehäst |
Sterkedölen N 336 Dölehäst |
||
| Sto på Forr Dölehäst |
|||
| Svarta Nordsvensk Brukshäst |
From 160 Nordsvensk Brukshäst |
Vigenstadbrun 114 Dölehäst |
|
| Sto e Borkhushingsten N 85 Dölehäst |
|||
| Freja Nordsvensk Brukshäst |
Alsing Nordsvensk Brukshäst |
Truls 199 Dölehäst |
Toftegubben N 281 Dölehäst |
| Sto från Ersrud i S. Land Dölehäst |
|||
| Snälla 865 Nordsvensk Brukshäst |
Frans 330 Dölehäst |
||
| Sissa Nordsvensk Brukshäst |
|||
Övrigt:
Sagan Fåker Fagra
Östersundstravet hade goda organisatoriska förutsättningar vid starten 1936. Man hade hästkunnigt folk och ett hästbestånd som räckte för verksamheten. Det behövdes dock det där lilla extra, en stjärna, som den stora publiken kunde älska och beundra och engagera sig i. Jag vet inte om det bads några böner i travsällskapet. Men bönhörd blev man i alla fall och det snabbt.
På våren 1937 dök hon upp, den 12-åriga Fåker Fagra. Hon hade askungesagans alla förtecken och kom att tillsammans med Karl-Axel Karlsson bli det mest folkkära ekipaget som travbanan någonsin skådat. Det var en högst ordinär häst från de djupa skogarna i Fåker. Hon ägdes av familjen Karl Persson, som födde sin familj med sex barn på ett litet torpställe. Gårdshästen Fåker Fagra hade en tung uppgift. Hon gick i skogen hela dagarna och skötte gårdssysslorna på kvällarna.
Fader till Fåker Fagra var Hårfager II, en mycket ansedd kallblodshingst och som 4-åring prövades hon i travlopp på Storsjöns is, men helt utan framgång. Men hon levde onekligen ett stärkande liv och när Östersundstravet kom till övertalade äldste sonen i huset, Karl-Axel, fadern att få pröva på Fåker Fagra i travlopp. Hon var ju trots allt en stark och mycket tilltalande häst. Fåker Fagra blev en sensation. Det blev tio raka vinster och en avdelningsseger innan sviten bröts. Det var ett segerrekord som skulle stå sig långt in på 50-talet. Fåker Fagra blev oerhört populär och vann åren 1937-40 30 lopp.
1938 beslutade Travsällskapet att bjuda in till Östersunds Stora Pris för de bästa kallbloden. Förstapriset var aktningsvärda 1.500 kronor och det lockade bland annat hit Tensy och Nisse Sundin från Solvalla och Frisco med Gösta Eriksson. Fåker Fagra tog kommandot redan från start och ledde sedan varenda meter av loppet till publikens stora glädje. Segertiden blev 1.39,6. Tvåa var Frisco och trea Tensy. Fåker Fagra tog rekordet 36,6 och det gällde som svenskt rekord för kallblodsston och hon sprang in 18.000 kronor. Det var mycket pengar på den tiden och för familjen Persson var det en ren förmögenhet. Det är nog knappast någon överdrift, att det inte finns någon häst som betytt så mycket för sin familj som Fåker Fagra. Hon höjde avsevärt familjens ekonomiska standard och såg till att småsyskonen i familjen fick sin utbildning betald.
Karl-Axel Karlsson gjorde travtävlingarna till en hel helgdagstur. På fredagen spände han för och åkte in till stan. På lördag var det vila och uppladdning och på söndag var det för det mesta seger. På måndag bar det av hem igen. Fåker Fagra hade nämligen fortfarande sina sysslor kvar. Någon lyxlirare blev hon aldrig.
Fåker Fagra startade oftast med ett par hundra meters tillägg och loppet var oftast en dialog mellan kusk och häst. Karl-Axel använde aldrig någon piska utan brukade resonera med hästen om taktiken. Glada tillrop som "nu tar vi dom Fagra" brukade räcka. Fåker Fagra var en familjehäst på ett fattigt hemman men hon blev något av allmän egendom genom sin strålande gestalt. Hon var en naturtravare och gick utan balansmedel i sin utrustning, bara sele och betsel.
Hon hade ingen märklig travarstam på mödernet. Fadern Hårfager II var bra, men betäckte å andra sidan de flesta ston i länet på 20-talet. Fåker Fagra var naturkraften där alla goda egenskaper hade samlats i en kropp. Hon lämnade heller inget märkligt efter sig i aveln. Vaa Gull (e.Vaagaarn) vann visserligen Jämtländskt Uppfödningslopp 1939. Men hon gick inte fortare än 2.12,5 och blev aldrig någon stortravare. Hon klarade aldrig 2-minutersgränsen. Samma dag som 3-årsderbyt vann förresten Fåker Fagra på 1.43,8 och slog då sådana hästar som Leimo, Latjo, Elsass och Nätra Donn.
På Karl-Axel Karlssons gård i Optand finns i dag en dotterdotterdotter med samma namn. Och inte heller hennes avkommor ser ut att bli travare i Fåker Fagras tidsklass, trots att en så stor tidsutveckling skett sedan dess. Fåker Fagra hade en oerhörd betydelse för sin ägarfamilj och för att popularisera travsporten. Hon har också stått som förebild för boken "Kusk utan piska".
Ur Travare och hästfolk i Jämtland, av Per-Olof Forslund
Historian om Fåker Fagra
Tre och en halv mil söder om Östersund, en halv mil från Fåkers centralort ligger ett ensamt ställe kallat Sve. Trakten runt hemmanet är mycket naturskön och idyllisk. Från farstun ser man sjön Näktens yta, om vintern gnistrande vit och om sommaren sidenskimrande blågrön. Vid sjöns sydöstra strand reser sig Hoverbergets branta stup, i syd den vackra kyrkbygden mot bakgrunden av Arviksfjället. I väster reser sig Åreskutans topp i ensamt majestät och rakt i norr ligger de stora skogarna. För 53 år sedan flyttade den då 32-årige Karl Persson dit med sin hustru och ett barn. Hustrun led av astma och den friska barrskogsluften borde göra henne gott. Och så detta att få ett eget ställe! Visserligen var det inte stort, 14 hektar och mest skog, bara en liten lieslått och en potatistäppa framför det tyvärr ganska förfallna huset.
Det blev hårda år som följde för Karl Persson och hans hustru. Från ris och rot odlades det upp av hård stenbunden och skogbeväxt mark till de nuvarande sex hektaren åkerjord. Karl Persson drabbades även han av sjukdom och blev så småningom också helt döv. Hur han och hustrun trots sjukdom kunde utföra det jättearbete som de otaliga stenrösen ännu vittna om verkar nästan ofattbart. När man därtill tänker på att barnaskaran med tiden utökades till 9 stycken förstår man att det fanns nog om bekymmer för brödet i det lilla skoghemmanet. Som alla norrlänningar var Karl Persson även hästkarl och höll sig med flera hästar, naturligtvis nordsvenskar med ett gnistrande humör.
År 1924 fölade Freja och fölet var ett sto, det största och vackraste Freja någonsin fått. Eftersom fölet var så vackert fick det namnet Fagra. Fagra visade sig vara ovanligt snällt och lydigt och blev snart alias speciella vän och kelgris. Fagra växte till sig och fick så småningom hjälpa till i arbetet på gården. Men där hade hon ett fel - hon var alldeles för villig! Bara man tog åt tömmarna högg hon i så det sjöng i seltygen och hon kunde stå och rycka hur länge som helst utan att ge efter. Antingen loss eller sönder syntes vara hennes paroll. Och att hon hade så bråttom var ju inte bra i jordbruksarbetet men passade desto bättre när det skulle köras till handelsboden. Var det då några andra körare på vägen blev Fagra alldeles vild innan hon kommit förbi. Sedan tillät hon inte någon att försöka köra om henne igen.
Stället var litet och födde inte på långt när de djur som behövdes för familjens uppehälle, så en gång bjöd Karl Persson ut Fagra mot 10 höbuntar. Men bonden som fick budet svarade:
"Tag du höet men nån vildhäst vill jag inte ha."
Så fick Fagra stanna men Karl Persson kunde omöjligt hålla tre hästar varför han skaffade ännu en spekulant. Men denne valde istället Fagras helsyster Pynta då denna var betydligt lugnare. Ytterligare en gång bjöds Fagra ut men fick stanna kvar även då. Nu var Fagra 3 år och när de årliga travtävlingarna på Näkten skulle hållas blev Karl Persson tillsagd att anmäla sitt snabba sto. Det gjorde han men hade ju ingen sulky utan fick istället låna en "kackel", d.v.s. en sorts släde med så höga medar att köraren sitter högre än hästen. Många hästar var anmälda i 3-årsloppet och det kördes i två avdelningar. Fagra startade i första och vann knappt medan hon blev 2:a sammanlagt. Vid hemfärden yttrade Karl Persson till sin son:
"Nog hade jag kunnat köra lite fortare om jag kommit ihåg att det var två avdelningar".
Som vanligt hade han inte velat ta ut allt av sin häst.
Nu följde några år av hårt arbete i bolagsskogarna för Karl Persson och hans trogna Fagra och till sådan flärd som trav var det aldrig någon tid. Gamla Freja började nu få svårt att orka med alla sysslorna hemmavid så också här fick Fagra allt oftare hugga in och nu var det mest sonen Axel som körde . Han var mycket intresserad av trav och ville anmäla Fagra till Jämtlands Travsällskaps isbanetävlingar utanför Östersund. Karl Persson ville dock inte höra talas om detta då han tyckte att Axel var alldeles för ung.
En slakting, Liderström, lyckades dock ordna att Axel fick vara tillsammans med travkusken Olle Forsberg och då gav Karl Persson med sig och Fagra fick göra några starter. Det blev en del segrar och det stod klart att Fagra var lämplig som travhäst. Men snart fick hon i alla fall återvända till sysslorna i skog och åker där hennes insats var oumbärlig. 1935 drabbade ett hårt slag Karl Persson när hans hustru dog. Det strävsamma arbetet hade väl tagit för hårt på henne och när hennes flinka händer inte !ängre höll ordning där hemma blev det ännu bistrare tider i det lilla hemmanet.
Så kom då 1936 när Östersunds Travbana öppnades och Axel gav sig den på att Fagra, som nu var 12 år, skulle änmalas till start. Han fick sin vilja igenom men bättre än till en tredjeplacering lyckades de inte komma i första försöket. Den inbringade dock 80 kronor och det var ju vackert så. (Förstapriset var på den tiden 150 kronor.) Men i nästa start blev det seger och sedan blev det idel segrar och Fagra blev publikens favorit. Nu blev det även rätt så höga bud för Fagra men Karl Persson tyckte att när han inte kunnat sälja henne för 10 buntar hö så skulle han inte göra sig av med henne nu när hon hjälpt upp familjens ekonomi med sina flinka ben.
Innan hon fått starta hade namnet ändrats till Fåker-Fagra eftersom det fanns en annan Fagra vid banan förut. Det var ju bara att sätta postadressen, som var Fåker, framför namnet, så var den saken klar. Karl Persson var dock inte riktigt nöjd trots att pengarna nu flöt in. Han tyckte att det kördes för hårt och han hade alltid velat spara sina hästar. Så när det kom inbjudan från andra banor med större prissummor, bl.a. Åby, tackade han nej, han ville ha Fagra i närheten så han kunde kontrollera att det inte kördes för hårt. Så Fagra fick stanna på Östersund trots små prissummor och dryga tillägg. Men där knep hon, den omöjliga bondhästen från Fåker, med pojken Axel i sulkyn, den ena segern efter den andra från hästar med fina anor och körda av proffskuskar. Under 1937 tog hon på 16 starter 10 segrar, 3 andra-, 2 tredje- och 1 femteplacering. Tjänade in 2.970 kronor och sänkte sitt rekord från 1.53,3 till 1.44,3. Nästa år, 1938, startade hon 24 gånger, vann 12 och slutade oplacerad endast 4 gånger. Bl.a. vann hon det året Östersunds stora pris före Frisco och Tensy, tjänade in 6.285 kronor och sänkte rekordet till 1.39,6.
Sista året hon tävlade, 1939, var hon 15 år och startade 42 gånger på vilket hon hemförde 11 första- och 9 andrapris och i övrigt endast 7 gånger slutade oplacerad. Det året tjänade hon 6.980 kronor och presterade som bästa tid något så förnämligt som 1.36,6. Endast två gånger startade hon utanför Östersund och det var när Axel, sin far ovetande, anmälde henne till Bergsåker, där hon stod bättre till. Enligt expertisen skulle hon dock inte ha någon chans mot hemmabanans Kata. Fåker-Fagra slog Kata i två raka löp och sedan for hon hem igen. Karl Persson sade inte mycket när Axel lämnade 1100 kronor till honom. En sak är säkert. Fagra räddade familjens ekonomi och under sina tre tävlingsår sprang hon in 18.000 kronor. Det var mycket pengar då. Många kända hästar tävlade Fåker-Fagra mot, och besegrade, under sin korta karriär. Vad säger inte namn som t. ex. Elsass, Centaur, Klammen, Dacksy, Frisco (Yrvädershästen), Lungubben, Tensy och Junger (far till svenske rekordhållaren Roger). Och många norska stjärnor som Elnora, Skankegilma, Romer och Norlisvarten. Den sistnämndes körsven sade efter ett heatlopp i Östersund där Norlisvarten fått se sig slagen på sin specialdistans 1600 m.
"Denne Fåker-hoppa er omöjelig!"
Till varje tävling kördes Fagra de 3½ milen till banan, ställde upp och tävlade, sedan bar det av hemåt igen hela tiden i fullt trav. Och inte behövde man bekymra sig för att ta en lur på hemvägen ty Fagra hittade själv. Men brått hade hon som vanligt så det kunde hända att åkdonet välte i en sväng. Då stannade Fagra och väntade tills det hela var klart igen. Det är vad man kallar en ärlig häst. Och när hon slutat tävla fick hon fortsätta med arbetet hemmavid och kördes då ofta av gamle Karl Persson till handelsboden. Han var nu helt döv men Fagra hade alltid förstånd på att väja för bilar.
Under sina sista år vistades Karl Persson på ålderdomshem i Östersund. Det kunde han kosta på sig tack vare de pengar Fagra sprungit in åt honom. I gengäld tog han det förbehållet för hennes del att hon alltid skulle få det bästa höet och oklanderlig skötsel. När Karl Persson någon gång var hem till Sve kände Fagra igen honom, kom alltid fram, gnäggade och slickade honom. Fagra blev ju inte mycket körd de sista åren men det var glädjande att se vilken framåtanda hon visade då hon motionerades.
Nu äro de borta både Fagra och Karl Persson. Den 24 januari i år var Fagra ute och motionerade. Hon försökte trava och det märktes inget fei. Inte heller nästa morgon märktes något ovanligt men då hon skulle vattnas klockan 6 låg hon i stallet. Jag gick till min gode granne Sven Ifrén, f.ö. Fagras hovslagare och balanskonstnär. När han kom till stallet och såg hur det var fatt, sade han:
"Ja, stiger inte Fagra upp finns det bara en sak att göra. Jag ringer efter veterinären."
Så fick det alltså bli och Fåker-Fagra slutade sina dagar 29 år gammal. Den 15 oktober lämnade även Karl Persson detta jordiska, så man kan säga att de två så gott som följdes åt.
Ur Åbytidningen, vinternummer 1954
Avkommelista
| Född | Kön | Namn | Ras | Pappa |
|---|---|---|---|---|
| 1933 | Sto | Davina 4447 | Nordsvensk Brukshäst | Svante 683 |
| 1936 | Sto | Vaa Gull 9187 | Nordsvensk Brukshäst | Waagaarn 1030 |
| 1945 | Sto | Fåker Fagra II | Kallblodig Travare | Jocke Ö 67 |
| 1946 | Sto | Alitta | Nordsvensk Brukshäst | Junger 1318 |
Matchmaking
Via Häststams matchmaking-funktionalitet kan du simulera en stamtavla genom att kombinera två individer (pappa, mamma).
Välj hingst nedan att betäcka Fåker Fagra med!
