Dackemön NT 20

ID

K-1976

Född

1943

Ras

Kallblodig Travare

Kön

Sto

Uppfödare

P.O. Ellingsson, Östersund

Färg

fux, stjärn

Höjd

148-188-33-7,2 cm

Premierad

AB (1966)

Övrigt

76.620 kr
1.34,5

Speediga Dackemön

Till färgklickarna på travet under många år hörde bröderna Ellingsson, Emanuel (Manne), Pelle och Olle. De fick hästintresset sig pådyvlat, eftersom de ärvde och drev ett åkeri, som till en början bara bestod av hästar. Ellingssons hade det mesta av kommunens körningar. På vardagarna drog hästar som Brand III, Kaxås Walle, Skytts Tommi och Omer Jacka tunga stenvagnar. På söndagarna tävlade de för sulky. Innan travbanan öppnades införskaffades också en snabbloppshäst från Jägersro vid namn Gyller. Redan i första starten vann han på Storsjöns is över en så pass meriterad travare som Borken. Munken var en annan av brödernas bättre travare. Både Gyller och Munken segrade sedan på travbanan, innan bröderna gick skilda vägar. Manne och Olle gick alltmer in för varmblod och plockade fram någon segrare emellanåt. Manne hade dock i banans begynnelse en hingst vid namn Guy Montgomery, som var fruktansvärt startsnabb, men också med ett utvecklat sinne för galoppsteg. Utan fei vann dock Guy for det mesta. Han såldes sedan till ett Skåne-stuteri, där han verkade i aveln.

Pelle Ellingsson fick uppleva de stora framgångarna med egen nordsvensk uppfödning. I slutet av 30-talet köpte han från Västerbotten Dacketösen. Dacketösen var en bra tävlingshäst och vann 14 segrar på banan kring krigsutbrottet. Hon plockade bland annat hem fem raka en säsong. Hon betäcktes sedan med Ceres 1942 och fick Dackemön. Dackemön blev en helt förunderligt bra tävlingshäst med tanke på att hon var så oerhört het och ivrig. Hon var också mycket svårkörd.

Men det blev nästan 50 segrar, varav 25 i Östersund. Hon slog svenskt rekord 1954 med 34,5 och deltog samma år i landskampen. E. G. Andersson körde och distansen var 3100 m. Dackemön var svårreglerad och sprinterbetonad. Efter ett varv på Bjerke ledde hon med 40 m. Efter två varv var Dackemöns ledning 20 m. Och i mål var hon sist!

- Då var Pelle ledsen, berättar en av familjens vänner och Dackemöns beundrare Rune Nilsson, Östersund. För Dackemön kunde gå längre distanser också, om hon kördes på rätt sätt. Hon vann med Kalle Svensson på Solvalla i januari 1955 over 2600 m. Kalle kunde hålla henne och han körde också ett slags svenskt rekord på träning med Dackemön. Hon avslutade ett jobb på 24,0/500 m i början av 50-talet!

Dackemön visade framfötterna som 4-åring 1947 och vann fem segrar med rekordet 52,9. Samma år tog modern Dacketösen tack och farväl från tävlingsarenan med en vinst på 44,3. 1949 var Dackemön hos Algot Scott på Åby och blev vinstrikaste nordsvensk på hösten. Hon fortsatte att rada upp segrar här hemma och på Bergsåker i första hand. 1954 hade hon som 11-åring sitt stora år. Förutom landskampsstarten satte hon på midsommardagen svenskt rekord som segrare med 34,5. Tvåa var Minorra. Det var inte ovanligt med svenska rekord av jämthastar den här tiden. Men mer sällan togs de i samband med vinst. 1956 deltog Dackemön också i landskampen och fick en fjärdeplacering med Kalle Svensson som kusk.

Pelle Ellingsson försökte sedan förtvivlat att få ett föl undan Dackemön. Han provade alla topphingstar. Men det blev inget forrän han vände sig till Frejre i Fåker. Med Frejre blev det fyra föl. Ingen av dessa hästar blev av någon klass. Dackejäntan var kanske den bästa. Hon segrade som treåring och tog ytterligare två lopp på 58 starter. Men någon Dackemön gick inte att spåra i henne. Pelle fortsatte enträget att avla i nästa generation för att få igen de bästa av Dackemöns egenskaper. Men Dackejäntan hade otur. De tre första fölen dog. I dag finns det en 4-åring efter Sabin, men han verkar heller inte ha några speciella anlag för sporten.

Pelle tävlade i slutet av sin levnadsbana med varmblod. Han hade ett sto i mitten av 70-talet som hette Magneta. Hon vann några lopp. Men dom fick Pelle bara uppleva i tidningsreferaten. På grund av hjärtinfarkt och kärlkramp var han förbjuden att se trav. Men han levde på minnet av lilla, klämmiga och oerhört duktiga Dackemön och på förhoppningen att dottern Dackejäntan skulle kunna hålla stammen vid liv.

 

Ur Travare och hästfolk i Jämtland, av Per-Olof Forslund